Losangeles

Det löser sig

Kategori: Allmänt

Hej alla goa! Kända och okända. Sjukt att tänka att det antagligen är många av er jag aldrig träffat och så vet ni så mycket om mig ändå. Oneway friendship på nåt sätt liksom. Tycker i alla fall det är väldigt väldigt kul att så många av er vill följa hur jag har det här. Runt 80 läsare per dag har jag, fantastiskt kul!

Ligger här i sängen trots att klockan redan är halv ett. Solen strålar utanför, uppemot 30 grader skulle jag tro och det är ju nästan sorgligt att man vänjt sig vid det. Kommer ju knappt klara Sverigetemperaturer efter detta. Fortfarande rejält förkyld så därför jag inte är ute i solen just nu. Känns som när man är bakis och är ljuskänslig, undviker höga ljud, har vattenbrist och dunkade huvud. Ja, ni vet. Men väntade nästan bara på att detta skulle komma, vart mycket nu. Haft underbara, intensiva veckor med Bettan som ni läst. Hittat på massa kul och skapat minnen för livet, men tar ju på krafterna också så klart! Börjar sakta men säkert inse att jag inte har så mycket tid kvar här och det gör mig jätteledsen. Har egentligen inte skrivit så mycket om det, men har funderat från och till på att förlänga men känner samtidigt att jag behöver komma hem och smälta lite innan jag ger mig på nåt nytt. Vill bara njuta av de sista månaderna nu och försöker leva i nuet, men känner liksom en gnagande inre stress HELA tiden. Måste hinna se det, uppleva det, köpa det, träffa den och hinna det. Vissa grejer jag inte tagit tag i som jag borde, till exempel pluggandet som antagligen inte kommer bli av. Om jag känner mig själv rätt. Ska dock verkligen dubbelkolla att det inte är nån bra kurs som passar jag kan komma in på nu i slutet. Alla sa "gör det i början" och jag sparar det ändå tills nu. Klassiker. Känner ett svart hål i magen när jag tänker på att jag inte kommer få träffa mina små tjejer varje dag, gosa med Anyas kinder, känna hennes lilla hand greppa min och säga I love you Emma, göra fula grimaser med Sarah och känna värmen i magen när hon skrattar och säger Emma, you're crazy. Känner mig tom när jag tänker på att inte snacka av mig med Kat på kvällen eller höra Dave säga "You're like the little sister I never wanted" med ett brett flin följt av min respons i form av ledset puppy face alternativt (mer realistiskt) försök till brutal knuff. Känner mig illa till mods när jag tänker på att inte hänga med mina goa LA-brudar och kunna dra till San Diego eller San Fransisco över en helg. Känner mig redan kall av tanken på att lämna värmen och känslan av frihet som kommer med att kunna ha flipflop på jobbet. Känner mig framför allt rädd för framtiden och vad jag ska göra i höst och ska jag plugga eller jobba eller resa eller båda och kommer alla göra precis det medan jag vandrar runt planlös och blir höstdeppig redan innan september ens hunnit träda in. 

Åh andra sidan blir jag så jädra lycklig av tanken på att jag fått chansen att uppleva något sånt här. Mitt liv känns så mycket rikare, jag har alltid en extra familj här att komma tillbaka till och ha kontakten med. Jag kommer ha vart på fler nya platser under detta år än vissa är på en halv livstid och skaffat vänner för livet som kommer finnas i olika delar av Sverige. Jag blir lycklig av att tänka på alla underbara vänner och familj och släkt som finns kvar och väntar på mig därhemma och förhoppningsvis ser lika mycket framemot att träffa mig som jag känner för att träffa dem. Jag blir lycklig av att tänka att jag har några månader kvar här som kommer bli så fyllda av minnen och fantastiska möten och platser att det kommer värma mig i vilken kyla som helst. Jag blir också väldigt lycklig av att fått smaka på hur livet kan vara som allra, allra bäst och fått dela det med så många bra personer. Både här och hemifrån. Livet är fantastiskt. Och jag är än så länge bara 20. Inte ens fullt vuxen i amerikanska mått mätt. Det löser sig.



Kommentarer

  • Jens säger:

    Du kan känna dig avslappnad!!! Jag är ju "lite" äldre än dig och vet fortfarande inte vad jag ska göra när jag blir vuxen.....Ska sanningen fram så spelar det ingen roll vad man gör, bara du är lycklig!!!
    Stora kramar till dig.

    2013-04-11 | 06:59:57
  • Moster Lina säger:

    Emsingen, jag tycker du är väldigt mogen i dina tankegångar. Man måste inte veta som 20-åring vad man ska pyssla med resten av livet. Du kommer att ändra dig flera gånger om. Förstår att du kommer att sakna familjen men tror inte att det blir lättare att lämna dem om ytterligare ett halvår eller år. Ni kommer alltid kunna hålla kontakt framöver och kanske hälsa på varandra. Vilken tillgång med alla nya vänner som finns utspridda över Sverige och världen! Du får kanske först bestämma dig för om du ska plugga, jobba eller resa när du väl kommer hem. Sen ger det sig nog med ev yrkesval/utbildningar. Håller med dig om att det måste vara hemskt att lämna detta behagliga klimat, jag avundas dig så eftersom jag är en frusen själ. Håller med föregående skrivare och tillika min kloka man att det viktigaste är att du är lycklig! Kram fr Lina

    2013-04-12 | 16:48:27

Kommentera inlägget här: